I natt dog en liten del av mitt hjärta... Strax efter tio igår var jag ute med Lucci på hans kvällspromenad. När jag kom tillbaka öppnade jag dörren och satte mig på huk ute i trapphuset för att torka hans tassar. Greta kom som vanligt till dörren och nosade ute i trapphuset. När jag kommit in satte jag mig i soffan hos Anni och vi satt där i ca två timmar innan vi skulle gå och lägga oss. När vi kommit in i sovrummet kom jag att tänka på Greta, att jag inte hade sett henne på ett tag. Jag kollade runt i lägenheten men hittade henne inte. En panikkänsla spred sig inom mig, stängde jag ut henne i trapphuset? Jag rusade mot dörren, men ingen Greta fanns där ute. Nu började jag få ordentlig panik. Jag kastade på mig jackan och sprang ut. Hon var ju inte i lägenheten eller trapphuset, så någon måste förmodligen släppt ut henne. Anni och jag gick runt överallt i området och lockade och lös med ficklampor. Inom mig for tankarna som jag vet inte vad. Var var hon? Satt hon och tryckte någonstans? Hade hon blivit skrämd och sprungit iväg? Tårarna rann nerför mina kinder och jag kände mig så himla skyldig. Det var ju jag som missat att hon var kvar i trapphuset. Vi var ute i ca 3-4 timmar och letade efter henne, men ingen Greta fanns i sikte...
Vid det här laget var jag helt förstörd och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade redan ringt polisen och anmält henne försvunnen, ifall någon skulle ringa in. Men hur stor chans är det att någon bryr sig om en katt mitt i natten? Jag la även lappar i grannarnas brevlådor ifall någon hade sett henne. Någon måste ju ha släppt ut henne liksom. Anni försökte lugna ner mig, men jag kände mig helt kaotisk inombords. Var var hon? Var hon rädd? Frös hon? Anni sa åt mig att lägga mig ner och vila lite. Jag var rejält kall och frös så jag kröp under täcket en stund. Somna kunde jag dock inte. Vid strax efter fem fick jag upp igen och begav mig ut med Gretas matskål i handen. Hon kommer ju alltid springandes när hon hör att man häller upp mat i den. Jag gick runt och lockade och lockade, men ingen Greta. Däremot såg jag två andra katter och båda gångerna flög hjärtat upp i halsgropen då jag trodde det var Greta, men inte... Tankarna for fram och tillbaka och jag såg det värsta scenariot framför mig, att hon inte skulle komma hem igen.. Jag skulle aldrig förlåta mig själv i så fall. Strax efter halvsju ringde min mobil. Jag trodde att det var Anni som upptäckt att jag var borta, men det stod hemligt nummer. När jag svarade hörde jag en röst: "Hej! Det är din granne. Jag tror jag såg din katt vid våra bilar". Min första tanke var att han sett någon av de andra katterna som följt efter mig när jag gått runt och letat, men jag rusade ändå bort mot parkeringen och lockade på henne. Och vem kommer inte fram ur en buske och jamar glatt? Greta!!!!!! Jag kan inte beskriva känslan jag kände! Jag blev så lycklig att jag nästan kramade ihjäl henne istället! Min granne kom ut och jag tackade honom så himla mycket för att han ringde och sen gick jag in med vår lilla kisse. Jag gick in och väckte Anni och hon blev så glad hon med! Men lyckligast tror jag nästan att Greta var! Både Lucci och Oscar kom fram för att nosa på henne och hon gick runt och spann och verkade vara tokglad över att vara hemma igen!
Den här natten var helt absurd! Jag hade sån panik och kände mig så skyldig hela natten och sen fanns hon där framför mig helt plötsligt! Men nu känns mitt hjärta helt igen och jag är så otroligt tacksam över att den här historien fick ett lyckligt slut!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar